Gästabudet som spårade ur

13 av 16

Ägir, havets herre, brygde det bästa ölet i alla världar. Hans hall låg på havets botten och väggarna lystes upp av blankt guld istället för eldar, och skuggorna rörde sig som vatten på guld, och det var det vackraste rum som någon av gudarna hade sett. Han bjöd gudarna till gästabud, och de kom alla, och det var en av de kvällar som borde ha varit god. Ölet rann av sig självt ur kannan, maten var utan ände, och gudarna prisade Ägirs tjänare Fimafeng och Eldir för deras skicklighet, och alla sa vad de skulle säga och log som de borde le.

Loke tålde det inte. Han hade suttit och druckit och lyssnat på berömmet, och något inuti honom hade börjat koka, det där som alltid kokade, det som inte hade ett namn men som drev honom att slå sönder det som var helt. Han reste sig och dödade Fimafeng. Bara så. Mitt i hallen, mitt i festen, utan varning. Ingen vet varför. Kanske för att tjänaren fick beröm som Loke aldrig fick. Kanske för att det låg i Lokes natur att inte kunna se något vackert utan att vilja krossa det. Gudarna kastade ut honom i skogen.

Han kom tillbaka. Ingen hade bjudit in honom, men han stod i dörren och allt tystnade, och det sista ljuset av glädje dog i rummet som en eld man häller vatten på. Han sa att han var törstig, att han och Oden en gång hade blandat blod och blivit fränder, att Oden hade svurit att aldrig dricka öl om inte Loke också fick. Oden, bunden av sin ed, som alltid bunden av sina eder, nickade. De hällde upp åt honom. Det var det sista lugna ögonblicket den kvällen.

Brage sa att Loke inte var välkommen vid hans bänk. Loke vände sig mot honom, och hans ögon var som glöd i en eld man trott var släckt. "Tig, din fege bög," sa han. "Du är den modigaste mannen i Asgård så länge du sitter ner. Men vi vet båda vad som händer när svärden dras, Brage. Du springer. Du springer varje gång. Du har aldrig haft blod på ditt vapen, och alla i den här salen vet det, men jag är den enda som säger det högt." Brage reste sig halvt och sa att om de var utanför den här hallen skulle han ha Lokes huvud i handen. Loke skrattade, ett högt, elakt skratt som skar genom hela salen. "Sätt dig ner, din usling. Tapper i sittande ställning, det är det enda du klarar. Du är modig med munnen, Brage, och feg med allt annat."

Idun försökte lugna Brage, lade sin hand på hans arm och viskade. Loke skar av henne mitt i meningen. "Tig, Idun. Du av alla borde hålla käften. Du kröp i säng med den som dödade din egen bror. Liket var knappt kallt, blodet var knappt torkat på golvet, och du låg redan och knullade banemannen. Du sprattlade under honom medan din brors blod fortfarande var ljumt. Alla vet. Ingen säger det. Jag säger det." Idun satte sig ner som om någon hade slagit henne.

Gefjun försökte tala, och Loke vände sig mot henne med ett leende som inte hade något mänskligt i sig. "Och du, Gefjun. Du sålde dig för en vitgull. En vit pojke lade dig på rygg och du bredde på benen som en billig hora för ett halsband. Alla vet ditt pris, Gefjun. Det var inte ens dyrt."

Oden försökte tysta honom. Loke vände sig mot honom och hans röst fyllde hela salen som åska fyller himlen. "Ska DU tysta mig, Oden? Du? Du som utövar sejd? Kvinnomagi? Du som satt på heden med völvorna och trummade och ristade och lät dig ridas som en märr? Allvarsfadern, den store, han som offrade sitt öga för visdom, han som hänger i träd och dricker ur avhuggna skallar, han låter sig knullas som en kvinna när ingen ser. Du är en bög, Oden. Argr." Han spottade det rakt i Odens ansikte, orden som inte går att ta tillbaka. Oden blev tyst. Det var sant. Alla i salen visste att det var sant. Och det var därför det sved, för lögner kan man skaka av sig, men sanning sitter kvar som en kniv i ryggen.

Frigg sa att det förflutna borde ligga där det ligger, att gamla saker inte borde grävas upp. Loke vände sig mot henne, och hans röst blev mjuk, mjukare, det farliga mjuka som ormar har innan de hugger. "Visst, Frigg. Låt oss prata om det förflutna. Medan Oden vandrade världarna och jagade visdom som en ful gammal kråka, låg du med hans bröder. Vile hade dig. Ve hade dig. Båda två. Den ena efter den andra. Allvarsfaderns hustru, den trognaste av dem alla, och du bredde på benen för hans bröder innan han hunnit rida förbi Bifrost. Vile knullade dig. Ve knullade dig. Odens egen hustru, i Odens egen säng." Frigg sa ingenting. Det fanns ingenting att säga. Sanningen hade inga svar.

Freja försökte försvara Frigg, och det var ett misstag, för den som försvarar någon i Lokes närhet gör sig själv till måltavla. "Freja," sa Loke, och hans röst droppade av förakt. "Du har legat med varenda as och alf i den här salen. Alla har haft dig, Freja. Alla. Varenda en. Och Frej, din egen bror, har haft dig med, och alla vet om det. Gudarna hittade er i samma säng, och du fes av skräck när de tände ljuset. Du är Asgårds hora, Freja, och alla vet det, och alla låtsas att de inte vet. Du knullade fyra dvärgar för ett halsband. Fyra stycken, en i taget, en natt per dvärg. Du bredde på benen för fyra fula jävlar för att få guld runt halsen. Det var ditt pris, och det var billigt." Freja darrade, men hon hade inga ord, för det som gör Lokes förolämpningar outhärdliga är att de aldrig är rena lögner.

"Och du, Tyr," sa Loke, utan att vänta på inbjudan, som om han gick runt ett bord och serverade gift. "Du som stoppade handen i en varggap. Alla kallar dig modig. Jag kallar dig dum. En man som frivilligt stoppar armen i en varg förtjänar att förlora den." Han lutade sig fram och hans röst blev låg. "Och din hustru. Hon födde mig en son. Det visste du, eller hur, Tyr? Du har aldrig fått en enda ersättning för det, och du har aldrig vågat kräva det heller, för du vet att det är sant, din patetiske hornbock. Jag knullade din hustru, Tyr. Enarmad och bedragen, det är vad du är."

Njörd försökte säga något, men Loke vände sig mot honom som en kvarn som mal allt i sin väg. "Tig, Njörd. Du som skickades som gisslan och trodde att det var en ära. Och vad du gör med hymersdöttrarna i mörkret, det vet vi alla. De pissar i din mun, och du tackar dem."

Han gick vidare, en efter en, och ingen skonades. Frej hade gett bort sitt svärd, det enda vapen som kunde döda Surtr, för att sticka sin kuk i en jotnisk fitta. "Och hon var inte ens villig, Frej. Du fick skicka din tjänare med hot och förbannelser. Skirner stod framför henne med runstav och förbannelser tills hon gav med sig av ren skräck. Vilket kap. Vilken romans. Du köpte dig en hustru med utpressning, och du betalade med det enda som kunde rädda ditt liv." Heimdall stod ute vid Bifrost som en våt hund, dag och natt, regn och skit, det värsta jobbet i Asgård, och han gnällde aldrig för att han var för dum för att förstå att han borde gnälla.

Skade fick höra att Loke hade varit den som ledde mordgänget mot hennes far Tjatse, att det var Loke som hade lockat ut Idun, Loke som hade svarat för hela förloppet som slutade med hennes fars brinnande vingar. "Och borde du inte tacka mig för underhållningen efteråt?" sa han. "Jag band mina kulor vid en get för ditt nöje. Mina pungkulor, Skade. Och du skrattade. Du skrattade åt det. Du som kom i rustning för att hämnas din far skrattade åt mina kulor. Vad säger det om dig?"

Och Siv. Tors egen hustru. "Hon kom till min säng i hemlighet," sa Loke, och hans röst var mjuk som silke och skarp som en nål. "Fråga henne om du inte tror mig. Men det gör du inte, Tor, för du vet att det är sant. Du vet det. Alla vet det."

Salen var tyst. Varje gud satt med sänkt blick eller knutna nävar, och Lokes ord hängde i luften som syra. De bet sig igenom varje yta och visade det ruttnande träet under. Ingen kunde gå, för att gå vore att erkänna. Ingen kunde svara, för svaren skulle avslöja ännu mer. De satt i sina hemligheter som i en fälla, och Loke stod i mitten och log, och han hade aldrig sett gladare ut, och han hade aldrig sett farligare ut.

Då kom Tor. Han hade varit ute i öster och dödat troll, men någon hade skickat bud. Han stod i dörren med Mjölner i handen och åska i rösten och hela hans kropp var täckt av trollblod och hans ögon brann. "Håll käften, din fege bög, eller så krossar jag skallen på dig och sparkar resten i älven och pissar i hålet." Loke, som hade drivit med alla andra utan att blinka, tvekade. Tor var den enda som menade vad han sa, den enda som slog först och tänkte sen, den enda som inte brydde sig om heliga regler i heliga hallar. "Du är den enda jag inte vågar förolämpa," sa Loke. Sedan vände han sig mot Ägir. "Den här hallen ska aldrig mer se en fest. Må eld förtära den, och må allt du äger brinna." Med det gick han ut i mörkret.

Gudarna satt kvar och ölet smakade aska. De hade hört sanningar de hade vetat men aldrig sagt, fått sina hemligheter uppradade som lik på ett slagfält. Lokes ord gick inte att vädra ut. De hade satt sig i väggarna, i borden, i gudarnas egna anletsdrag. Loke hade dödat Balder. Loke hade vägrat gråta. Och nu hade han stått i deras mitt och spytt dem i ansiktet med deras egna hemligheter. Det var det sista.