Bedrägeriet i Utgård
Tor tog med sig Loke, för Loke var användbar på resor även om han var opålitlig i allt annat. De gick österut till fots, och vid en bondgård stannade de för natten. Bonden var fattig och hade ingenting att bjuda på, och hans familj stod med tomma händer och rädda ögon, för man ville inte göra en åsagud besviken. Tor sa att det inte var något problem. Han slaktade sina egna bockar, flådde dem, kokade köttet i en gryta och bjöd hela familjen.
Han sa åt alla att lägga benen på skinnen, hela och otuggade. Det var hans enda villkor. Hela benen på skinnen. Bondens son Tjalve var hungrig, och hungriga pojkar tänker inte långt, och han bröt ett lårben och sög ut märgen. Det smakade gott. Det var sista gången det smakade gott.
Nästa morgon svängde Tor Mjölner över skinnen och bockarna reste sig, levande igen, ur benhögen. Men den ena haltade. Den satte ner bakbenet försiktigt, som en gammal man med gikt, och Tor såg det och hans ansikte blev vitt och sedan rött och han grep Mjölner så hårt att hans knogar krasade. Bonden förstod. Hans familj förstod. Tjalve förstod. De föll på knä, alla fyra, och Tjalve grät, och hans syster Röskva grät, och bonden bad om nåd. Tors vredes ögon var de värsta ögon de någonsin sett.
Tor tog Tjalve och Röskva som tjänare istället. Tjalve var den snabbaste löparen bland människor, och Röskva var duglig och tyst. Ibland är det billigare att förlåta.
De gick vidare till fots: Tor, Loke, Tjalve och Röskva. Mot kvällen fann de en sal i skogen, enorm och tom, med en öppning bred som en flodmynning. De la sig att sova i det innersta rummet. Mitt i natten kom ett dån som fick marken att skaka som vid jordbävning. De sprang in i en sidokorridor och sov oroligt tills gryningen sipprade in. På morgonen gick Tor ut och hittade en jätte som låg och snarkade bredvid dem. Salen var hans handske. Sidokorridoren var tummen. Jätten var så stor att Tor stod och tittade upp mot hans ansikte som en mus vid foten av ett träd.
Jätten hette Skrymer, och han var jovialisk på det där sättet som enorma varelser ibland är: vänlig för att han inte behövde vara elak. De gick tillsammans en dag, och Skrymer bar deras matsäck i sin egen väska. Vid kvällen sa han åt dem att äta, men knuten på matsäcken gick inte att öppna. Tor slet och slet. Han som hade dödat jättar och rivit kedjor och lyft hela oxar stod och kämpade med en jävla knop som om hans fingrar var gjorda av korvar. Det var förnedrande.
Tor väntade tills Skrymer somnade, lyfte Mjölner med båda händerna, tog sats, och slog honom i skallen med allt han hade. Allt. Slaget hade krossat berg. Skrymer vaknade, gäspade och kliade sig. "Föll det ett löv på mig?" Tor slog honom igen, hårdare, med ett skri av ansträngning. Skrymer sa: "Var det ett ollon? Det kittlade." Tredje gången slog Tor så hårt att hammaren sjönk in till skaftet och hans armar domnade av kraften. Skrymer kliade sig i huvudet och undrade om det satt fåglar i trädet.
Tor stod där med Mjölner i handen och kände för första gången i sitt liv att han kanske inte var den starkaste. Det var en känsla han inte hade ord för.
Utgårda-Lokes hall var så stor att Tor var tvungen att böja nacken bakåt för att se toppen på portarna. Inuti satt jättar vid långbord och drack ur fat stora som badkar, och maten doftade av stekning och fetma, och skratten var höga som åska. Utgårda-Loke själv satt i högsätet och tittade ner på dem med ett leende som sa att han redan visste vem de var, vad de ville, och precis hur det skulle sluta. Han var inte imponerad.
"Alla som ska vara här måste vara bäst på något," sa Utgårda-Loke, och hans röst bar genom hela salen utan att han höjde den. "Vad kan ni?"
Loke sa att ingen åt snabbare än han. Han var hungrig och arrogant och han menade det. De satte fram ett tråg fullt med kött, långt som en bänk, och Loke fick tävla mot en man som hette Loge. De satte sig på var sin ände och åt mot varandra till mitten. Loke åt allt kött. Loke var snabb. Men Loge åt köttet, benen, och tråget. Loke förlorade, och hans ansikte avslöjade att han inte förstod hur.
Tjalve sa att han var den snabbaste löparen i alla världar, och det var nära sanningen. Han fick springa mot en pojke som hette Huge. Tjalve var snabb. Tjalve var den snabbaste människan som gudarna hade sett. Vid första loppet var Huge framme och tillbaka innan Tjalve nådde halvvägs. Vid andra loppet var Huge redan på väg tillbaka när Tjalve nådde en pilskottslängd. Vid tredje hördes bara vinden där Huge hade sprungit, och Tjalve stod flåsande och förvirrad.
Tor sa att ingen drack mer än han. De gav honom ett horn. Det var långt men inte bredare än andra horn han hade druckit ur. "De flesta tömmer det på en klunk," sa Utgårda-Loke. "Ingen behöver fler än tre." Tor drack. Han drack tills hans ansikte blev rött som blod och hans lungor brann och hans mage kändes som en sjö. Nivån sjönk knappt. Han drack igen, med ett vrål av frustration. Och igen. Hornet var fortfarande nästan fullt. Det var det mest förödmjukande som Tor hade upplevt, och det blev värre.
"Lyft min katt," sa Utgårda-Loke. En grå katt kom lunkande, stor men till synes vanlig. Tor tog tag runt dess mage, spände sig, och katten böjde sin rygg uppåt men rörde sig knappt. Tor blev röd i ansiktet, svetten rann, han kämpade med allt han hade, med ett raseri som borde ha lyft berg, och till slut, med ett vrål som fick bordskivorna att studsa, lyckades han lyfta en av kattens tassar från golvet. En tass. Utgårda-Loke nickade sakta och sa: "Ja, den är ganska stor, katten."
"Brottas med min gamla farmor," sa Utgårda-Loke. Tor tittade på honom. Utgårda-Loke var allvarlig. En gammal gumma kom huttrande in i salen, böjd och grå, med händer som knotiga kvistar. Tor, som vid det laget hade förlorat allt som liknade värdighet, tog tag i henne. Gumman stod som en sten. Tor brottades, vred, drog, använde alla grepp han kunde, och gumman rörde sig inte. Sedan tryckte hon tillbaka, långsamt, stadigt, som en flod som stiger, och Tor gick ner på ett knä.
Åsaguden, den starkaste varelsen i alla världar, hade förlorat mot en gammal gumma. Det var det tystaste ögonblicket i hans liv.
Nästa morgon följde Utgårda-Loke dem till porten, och hans ton var en annan nu, lågmäld, och det fanns något som kunde ha varit respekt i hans röst. "Jag ska berätta sanningen, nu när ni är på väg och aldrig kommer tillbaka. Loge var vildeld. Ingen kan äta snabbare än eld. Huge var min tanke. Ingen kan springa snabbare än tanken. Hornets andra ände stod i havet, och du drack så mycket att tidvattnet sjönk. Gå till kusten och se märket du lämnade i havet, Tor. Katten var Jörmungandr, Midgårdsormen, och du lyfte den tills jättarna bleknade av skräck, för vi trodde att du skulle dra loss den ur havet. Och den gamla gumman var åldern. Ingen besegrar åldern. Men du stod emot henne längre än någon levande varelse borde kunna, och när du gick ner på ett knä skakade hela hallen."
Han tystnade ett ögonblick. "Skrymer var jag. Slagen du gav mig slog tre dalar i berget bakom mig. Om du hade träffat hade jag varit död. Knuten var smitt järn. Ingen knop i världen, Tor. Smitt jävla järn."
Tor lyfte Mjölner för att krossa honom, men Utgårda-Loke och hans hall var borta. Bara en tom äng i morgonljuset, med dagg på gräset och fågelsång. Tor stod där länge. Sedan gick han hem, och han talade sällan om Utgård, men han glömde aldrig att han hade lyft ormen. Nästan. Det var det ordet som brände. Och han bestämde sig för att nästa gång han mötte Jörmungandr skulle det inte bli nästan.