Bandet och handen
De försökte med kedjor. Den första hette Löding, och den var tjock som en mans arm och gjord av det hårdaste järn dvärgarna kunde hamra. Gudarna gick till Fenrir och föreslog en lek. "Prova din styrka," sa de. "Vi vill se hur stark du är." Fenrir tittade på kedjan, luktade på den, sträckte på sig, och den brast som en rutten sytråd. Fenrir skakade av sig resterna och gäspade. Gudarna applåderade och gick hem och kände sig illa till mods.
De smidde en ny kedja, dubbelt så stark. Drome. Den var så grov att det krävdes fyra gudar att bära den. Fenrir betraktade den, tvekade ett ögonblick, och lät sig bindas. Han ville prövas. Han ville veta vad han klarade. Han spände sig, sparkade, och kedjan sprack i tre delar som for som skärvor genom luften. Ett stycke missade Brage med en tumslängd, och Brage var blek resten av dagen. Fenrir skakade av sig resterna och såg belåten ut. Gudarna kände sig inte alls belåtna.
Oden skickade bud till dvärgarna i Svartálfaheim, de som bor djupt under bergen och vet saker som ingen ovanför jorden förstår. Gör oss ett band som inte kan brytas, sa han. Inte av jättar, inte av gudar, inte av någon kraft som finns i de nio världarna. Dvärgarna tog betalt, som de alltid gör, och de smidde Gleipner. Det tog dem lång tid och de sa lite om hur det gick till.
Gleipner såg ut som ett sidenband. Tunt, mjukt, nästan ingenting. Det vägde mindre än en tanke och kändes som spindelväv mellan fingrarna. Men det var gjort av sex omöjliga saker: ljudet av en katts fotsteg, skägget av en kvinna, roten av ett berg, senorna av en björn, en fisks andedräkt och en fågels spott. Det är därför katter inte låter när de går. Det är därför kvinnor inte har skägg. Det är därför berg inte har rötter. Dvärgarna använde alltihop, och det som inte finns kan inte brytas.
Gudarna tog med sig Gleipner till ön Lyngvi ute i sjön Ámsvartnir och kallade på Fenrir. Prova den här, sa de. Bara en lek, som förut. Se om du kan bryta den. Fenrir tittade på det tunna bandet och hans ögon smalnade. Han var ingen idiot. Bland jättarnas avkomma var han kanske den smartaste, och det säger en del, för jättar är sällan dumma, bara otåliga.
"Det där ser ut som ingenting," sa han. "Om det är ingenting tjänar jag ingen ära på att bryta det. Och om det är trolldom, om ni har smitt det av saker som inte finns och krafter som inte syns, tänker jag inte låta er linda det runt mig utan garantier." Han tittade på dem, en efter en, och hans blick var stadig. "En av er får stoppa sin hand i min mun som pant. Om jag inte kan slita mig loss biter jag av den."
Gudarna tittade på varandra. Ingen rörde sig. Oden, som visste allt, som hade sett slutet av alla ting i Mimers brunn, rörde sig inte. Tor, som inte var rädd för något som levde eller dog, rörde sig inte. Frej rörde sig inte. Heimdall rörde sig inte. Alla stod stilla och tittade ner i marken, och det var ett av de ögonblick som avgör vad folk egentligen är gjorda av. Fenrir väntade med öppna käftar och tänder vita som nyslipat ben.
Tyr klev fram. Han sa ingenting. Han bara gick fram till Fenrir och stoppade sin högra hand i vargens mun, långt in, förbi tänderna, in i den våta hettan, och han mötte vargens blick och nickade. Fenrirs ögon var gula och brände som facklor, och Tyrs ögon var stadiga, och de två tittade på varandra och båda visste exakt vad som skulle hända.
De band Fenrir med Gleipner. Bandet lindades runt hans ben, hans kropp, hans nacke. Det tunna bandet som vägde mindre än luft. Vargen spände sig. Han sparkade. Han vred sig med en kraft som fick ön att skaka och vattnet att stiga. Bandet höll. Ju hårdare han kämpade desto hårdare skar det in, och bandet tunnades aldrig ut och brast aldrig, för man kan inte bryta det som inte finns.
Fenrir förstod att han var lurad. Det gick genom hans ögon som en eld som slocknar, och hans käftar slöt sig.
Tyrs hand föll till marken. Blodet sprutade ur stumpen i en båge som stänkte över klippan och rann ner i springorna. Gudarna jublade, alla utom Tyr, som stod med sin stump och tittade på vargen, och vargen tittade tillbaka. Tyr hade vetat. Han hade stoppat in sin hand med vetskap om att han aldrig skulle få tillbaka den. Det var inte mod. Det var inte dumhet. Det var det enda rätta, och Tyr visste skillnaden mellan de tre, och det var det som gjorde honom till Tyr.
Fenrir försökte tala, men gudarna drev ett svärd genom hans gap för att hålla käftarna öppna. Bladet satt med fästet i underkäken och spetsen i gommen, och Fenrir kunde varken bita eller stänga sin mun. Dräglet som rann från hans käftar blev en flod som fick namnet Vån, hoppets flod, för gudarna hoppades att bandet skulle hålla till tidens slut. Det var hopp byggt på omöjliga ting, och det visade sig vara precis så pålitligt som det låter.
Fenrir låg bunden på Lyngvi och tjöt. Tjutet var inte som ett vanligt vargläte. Det var djupare, äldre, och det bar med sig en sorg och ett löfte som fick blodet att frysa. Det hördes i alla världar. Människor i Midgård hörde det och trodde det var stormen. Jättar i Jotunheim hörde det och log, för de visste vad det betydde. De som hörde det drog täcket tätare om sig och tittade mot dörren.
Jörmungandr låg på havets botten och ringlade runt Midgård. Hel satt i sitt mörka rike och räknade döda. Fenrir var bunden. Lokes barn var under kontroll, och gudarna andades ut och höjde sina bägare, och en tid var det lugnt i Asgård. Men trygghet gör gudar vårdslösa, och en morgon sträckte Tor sig efter Mjölner och grep ingenting.